Tränings- & hälsohets blir allt vanligare och tack, det märks dagligen. När det pratas om träning & kostscheman under middagar eller utekvällar blir jag oftast tyst. Jag försöker att inte ta in för mycket, försöker stänga av öronen och hjärnan ett litet tag. Jag vet att det blir bäst så. Jag vet att det är mitt ansvar att inte exponeras för allt som triggar mig, men ibland är det svårt, ibland går det inte att undgå. Det är inte så att man kan resa sig upp och lämna rummet direkt, för jag har väl kommit längre än så?
När det pratas om hur ofta man tränar vågar jag aldrig höja rösten. Jag vågar aldrig berätta, för det är skamligt. Jag tränar inte så ofta som man enligt dagens samhälle ska göra, men alla vet inte. Alla vet inte vilket helvete jag har gått igenom, och hur enkelt det kommer tillbaka varje gång jag försöker träna regelbundet. Det blir en besatthet, direkt. Ångesten kryper sig på och blir mer & mer brutal ju längre tiden går, hjärnspökena nedvärderar mig på alla möjliga sätt, och tankesättet om kosten blir otroligt ohälsosam. Det fungerar helt enkelt inte för mig. Jag måste göra det när jag känner att kroppen själv vill. Jag kan inte riskera att hamna i mörkret igen, där jag har kämpat i åratal för att komma ifrån. Samtidigt som jag har allt detta i bakhuvudet, känner jag mig inte lika "duktig" som resten av samhället. Jag tänker inte alltid på att de också kan vara sjuka. Jag tänker bara att jag är lite sämre, eftersom jag inte tränar lika ofta som samhället vill, eller för att jag inte käkar kvarg och endast protein till dagens alla mål. Jag är medveten om att jag är smal, men tränings- & hälsohetsen sätter sina spår. Jag känner att jag inte räcker till, att jag inte är tillräckligt "duktig".
Jag borde vara stolt över mig själv, över min prestation, styrka & det faktum att jag har tagit mig så pass långt. Men jag vet hur jag fungerar, att jag bara lägger alla mina prestationer bakom mig, utan att klappa mig själv på axeln. Sedan ser jag framåt, på det jag inte har lyckats med, och så nedvärderar jag mig själv. Eller så lyckas jag med något riktigt bra, men allt jag ser är där jag har gjort brister. Jag tror att detta är en av många anledningar till att jag drogs ner i mörkret. Jag kan inte se det positiva, allt jag ser är det som måste förbättras, och jag kan inte göra det på ett hälsosamt sätt. Det positiva är väl dock att jag själv kan inse detta.
Att jag ens anser det betydelsefullt att få uttrycka varför jag inte kan dras med i samhällets tränings- & hälsohets är dock väldigt sorgligt. Att jag ens vill att utomstående ska förstå hur fort det kan gå att insjukna igen, hur tunn linjen mellan sjuk och frisk är, och varför jag inte kan dras ner i mörkret en gång till är sorgligt. Ibland känns det som att ingen förstår. Förutom de som själva har varit där. Det är ingen som förstår att träning & kost fortfarande kan vara ett känsligt ämne om det tas upp på fel sätt. Förklara inte för mig hur ofta jag ska träna, hur många kalorier min maträtt innehåller, eller vad, när & hur mycket jag ska äta.
Jag har varit tvungen att göra val som inte alla förstår eller tycker om, för att jag ska kunna må bra psykiskt. I början var det tufft, då det kändes som att ingen förstod & att jag var tvungen att argumentera för dessa val, men idag inser jag att jag har gjort rätt. Som tidigare nämnt så är det mitt val & mitt ansvar att se över vad jag exponerar mig för. Mår jag dåligt av det, ja, då är det mitt ansvar att göra något åt det. Förstår ingen, synd. Jag gör det för mitt eget bästa, för mitt välmående, min tillfriskning.
Go on and try to tear me down, I will be rising from the ground
För någon dag sedan var jag inne på bloggen och kikade lite, och tanken var egentligen att hitta en gammal bild som jag tänkte ladda upp på Instagram. Jag gick igenom alla gamla blogginlägg, tittade noga igenom bilder och videos, granskade noga alla gamla texter som jag skrivit. Det var då det slog mig. Jag har verkligen glömt bort hur otroligt dåligt jag mådde förr, vilken brutal ångest som ständigt tryckte på hjärtat. För att inte tala om hur min kropp vek sig för varje steg jag tog. Jag tror att en del av tillfriskningen är att gå vidare, och delvis glömma bort, lägga sjukdomen bakom sig. Samtidigt så tror jag också att jag måste minnas en del av hur det var, för att aldrig någonsin vilja hamna i samma situation. Det gör ont i mig när jag läser hur jag mådde, och jag får i en stor klump i halsen när jag minns vilket otroligt stöd min mamma har varit. Hon fanns alltid där för mig, oavsett tid, sitation etc., och det gör hon fortfarande. Hon är en sådan stark människa, och jag vet ärligt talat inte hur jag hade överlevt utan henne. Med tanke på hur vi alla hade det för några år sedan, så är det mycket troligt att jag inte ens hade haft motivationen/styrkan/viljan att bli frisk.
Ibland kunde jag nästan få en chock när jag skrollade igenom bloggen och läste vad jag hade skrivit. Jag kunde knappt förstå att det var jag som hade skrivit allt, och idag har jag nästan svårt att förstå hur jag kunde hata mig själv så sinnesjukt mycket. Vad hade jag gjort för att förtjäna ett sådant (själv)hat? Och samtidigt var jag ständigt så glad och positiv utåt. Får en klump i halsen av att bara tänka tillbaka på det hela. Vilken sjuk tid. Och så mycket faktorer som påverkade på olika håll. Det var verkligen inte en lugn stund någonstans, inte i hjärnan, kroppen, eller hemmet.
Jag minns när vi skulle ha en redovisning i engelskan, och vi fick vilja ett ämne helt fritt. Jag valde Demi Lovato, och pratade om hennes musik, dokumentär, sjukdom etc. Vad jag minns i alla fall. Jag var så himla nervös. Vad skulle alla andra tycka? Hur skulle de se på mig? Verkade det som att jag skrek på uppmärksamhet? Var jag jobbig? Skulle de tycka/tänka/se annorlunda på mig? På den tiden var det dock inte mycket annat som ständigt snurrade runt i huvudet. Sjukdom, kroppen, mat, musik, ångest etc. Anyhow, jag tror faktiskt att hennes dokumentär släpptes i precis rätt tid. Jag blev så himla inspirerad, och jag grät. Grät floder. Jag förstod allt, varenda tanke, känsla, allt. Precis allt av det hon berättade, hade jag också känt, och det gick direkt till hjärtat. Innan dokumentären släpptes ett album som också handlade om sjukdomen & tillfriskningen. Allt gick att relatera till, jag förstod exakt vad hon sjöng om. Till punkt och pricka. Dessutom fanns det en speciell låt som också passade in så otroligt bra på min situation, och den har jag nog gråtit till många gånger, och känt ilska. Varenda mening, varenda ord, går att relatera till. Konstigt nog.
Jag gråter fortfarande av Demi's dokumentär, för det är vid sådana tillfällen som jag verkligen kan känna, i hjärtat, hur ont jag hade förr. Det gjorde ont överallt, i hjärnan, hjärtat, kroppen. Det är så lätt att glömma, men just nu känner jag mig mestadels stolt över hur stark jag har varit, och hur långt jag har tagit mig. Även om jag inte riktigt förstår det än. Det har gjort ont, ångesten har varit brutal, och jag har fått börja om från ruta ett många gånger. Nu är jag här dock. Livet är betydligt lugnare, och den vardagliga rädslan är sedan ett par år tillbaka, borta. Ångesten finns ibland, men håller sig för det mesta borta, den också. Ja, fy fan vad jag har kämpat helt enkelt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av den här texten, men det är alltid skönt att bara få skriva ner sina känslor och tankar. Godnatt.
Bloggen används i princip alltid flitigt då det inte finns någon annanstans att uttrycka sina känslor på. De gångerna man vill skriva av sig utan att egentligen berätta för mycket. Utan att behöva berätta det för en person, där man hela tiden får frågor på det man skriver, och där man hela tiden måste förklara det man skriver.
Något som har legat under ytan så pass länge, varför ska det komma fram just nu? Efter all stress, alla tårar, alla de nätter då man inte har kunnat sova, eller då man bara har legat i sängen och gråtit, i timmar. Allt detta pga. det sista som skulle göras i skolan. Allt blev gjort, jag tog studenten, stressen försvann sakta men säkert & allt kändes någorlunda bra igen. Studentdagen passerade, natten blev totalt kaotisk. De senaste dagarna har varit kaotiska pga. detta. Varför nu? Jag som trodde att man bara kunde släppa allt, äntligen. Bara gå vidare.
Jag förstår att saker och ting måste åtgärdas men jag orkar inte just nu. När man trodde att man kunde lägga allt åt sidan åtminstone för natten, så tas det upp igen. Samtidigt som jag förstår så finns det fler som har varit i liknande situationer. Faktum är att jag inte förrän de senaste tre åren, har passat in någonstans. Jag har aldrig blivit omtyckt på riktigt, av mer än ca en person åt gången. Jag har alltså aldrig haft ett flertal riktiga vänner. Inte förrän jag började gymnasiet. Allt som fanns tidigare var musiken, skolarbetena, stressen, ångesten & hatet. Musiken & mina förebilder var allt jag hade, och varje sömnlös natt återgår jag till detta. Jag är fortfarande rädd för att inte räcka till, inte bli omtyckt, bli utstött. Förmodligen är detta anledningen till att jag än idag mår otroligt dåligt då någon skrattar lite åt något trögt jag råkade säga, eller förklarar något som får mig att låta trög. Eller kanske det värsta av allt, då någon tar en ful bild på en & skrattar. Samtidigt känns det riktigt töntigt att känna hur ögonen börjar vattnas, och tårarna är på väg. Men vad gör man? Vad finns det att göra åt det förflutna som tyvärr har gett dessa följder? Inget. Det finns även en hel del andra saker som jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt här i livet. Sådant som ingen borde få vara med om. Hur som helst, jag förstår helt & hållet. Det gör jag. Däremot så borde man kanske tänka lite innan man pratar öppet om saker & ting. Det finns alltid följder & konsekvenser som man måste ta ifall man gör något. Det gäller alltså att stå för det man har gjort.
Enda anledningen till att jag egentligen sitter uppe vid den här tiden och skriver allt detta är för att det är det enda sättet att få ut känslor & tankar på. Skriva & musik är det som får allt att kännas lite bättre, det är mitt sätt att uttrycka mina känslor och tankar på. Ikväll är nämligen en sådan kväll då klockan går & går, tankarna går på högvarv, och känslorna är lite överallt. En lång natt med andra ord. Mycket känslor, tankar, tårar, musik, texter. Det känns skönt att få ut allt, men ändå lite jobbigt, som alltid.
Varför ska jag alltid vara så otroligt patetisk? Kunde verkligen inte hjälpa det, men fällde en tår på bussen hem. Kunde inte hålla det inne och så fort jag kom hem & in på mitt rum, där jag var helt ensam, så bröt jag ihop.
Idag var utdelningen av stipendiet till New York. Något som jag har kämpat så otroligt hårt för att få. Och nu säger jag inte att jag är den enda som har gjort det, för så är det verkligen inte, och det vet jag. Sedan vet jag också att jag aldrig har varit tillräckligt duktig, och detta gäller det mesta. Blir bara så besviken på mig själv när det äntligen kändes som att jag kanske dög, och var tillräckligt duktig för att få den här chansen, men nej. Självklart inte.
Känner mig alltid så dålig. Som att det jag gör inte räcker till.
Hur som helst, så är jag otroligt glad över att rätt person vann. That's for sure.
Skiter fullständigt i att detta är tredje inlägget i rad, om samma sak.
Spelar ingen roll ifall ni vet vem Mitch är, om ni vet vilka Suicide Silence är etc. Jag vet att videon är 20 min lång, men kolla in den. Jag blev så rörd av det de sa & började gråta, igen.. Speciellt när hans fru berättade om olyckan och om hur hon hade hittat honom död.
Alltså förlåt, men jag orkar verkligen inte att jag inte hann se detta. Jag hann inte få uppelva en spelning med dem. I alla fall inte tillsammans med Mitch.
Detta är så jävla sjukt. Vad händer med att alla unga dör nu för tiden? Människor som inte ens hinner fylla 30, och verkligen leva livet fullt ut.
Det här är så jävla sjukt. Har nog inte förstått det än.
Rest in peace Mitch Lucker. ♥ Mina tankar går ut till hans familj, bandet & alla fans. Speciellt hans dotter dock. Fy helvete vad tragiskt. Fem år gammal och har förlorat sin pappa som inte blev mer än 28 år.
Aadjksahdjashj (!!!) Jag känner för att dö lite smått, är det okej eller? Åh. Äntligen. Hade dock hoppats att hon skulle komma till en festival istället. Hade blivit så mycket billigare & enklare. Nu måste man dessutom hitta något att gå med. Har heller inget boende i Stockholm. Aja, det löser sig säkert. Förhoppningsvis. Det måste.
Ja, ungefär sådär känner jag just nu. Måste plugga hela lovet eftersom att jag har varit så otroligt trött & lat nu i början av den terminen. Måste verkligen göra en förändring, men har ständigt ont i huvudet & vill bara sova. What to do, what to do?
Det hjälper ju heller inte när alla kurser är så sjukt tråkiga. Har verkligen ingen motivation, men det är väl dags att ta tag i livet nu. Ska i alla fall göra klart ett arbete i historian nu, eftersom att lösenordet till hemsidan vi måste gå in på, går ut imorgon, och man kan bara få nästa lösenord om man loggar in i skolan, så ja.
Jättefin mun har jag på bilden också. Ser ut som att en häst har sparkat in käften på mig. Anyway, det var väl bara det jag skulle säga, over n' out bitches.
Crucify your addiction so you can cross this line;
