Dagar då man tänker för mycket. Nej, de dagarna är aldrig bra. För här sitter jag nu på sängen & filosoferar. Tanken var att jag skulle göra klar litteraturhistorian, men så blev det inte riktigt. Insåg istället hur mycket Bite my tongue stämmer in på min situation, och jag älskar när man hittar låtar som stämmer in helt på ens eget liv. Det är som om de var skrivna just till mig och som om någon verkligen förstår vad det är man går igenom. Det är underbart just för att; "Music describes what words can't"



"Watch you fall apart
Cause in the end, what are you without me?
I'll slow this down, cause I know that you can't keep up
Oh maybe I, maybe I was wrong from the start
I might be proud but at least I'm proud of something
You've taken pride in becoming nothing.

You keep me on the edge of my seat,
I bite my tongue so you don't hear me,
I wanna hate every part of you with me,
I can't hate the ones who made me"

Idag var samhällets ideal på mig lite för mycket, jag började fundera på vad som var ideal & vad som var normalt. Det är svårt att se skillnaden när man har blivit matad med taniga kroppar hit & dit, ben som sticker ut & modeller som helt enkelt ser anoretiska ut. Det är klart som fan att man får en rubbad kroppsbild då, när det inte finns en jävel inom media som ser hälsosam ut. För vad är egentligen hälsosamt idag? Att ha synliga muskler överallt men ändå vara riktigt smal? Eller att se ut som alla modeller? Jotack, om man ändå såg ut så.

Kan inte alla dessa ideal bara försvinna? Get the fuck out of my way. Jag vill inte veta av dem för jag vill inte  påverkas, så enkelt är det. Och för att inte påverkas så måste man ta avstånd från media, men jag vill väl också kunna handla kläder över nätet, kolla på tv elller läsa en tidning? Det fanns en tid då jag inte ens kunde kolla på jeans över internet, just för att jag hittade så mycket fel med mina lår och jag blev så avundssjuk på modellens ben. Det där hålet mellan benen kan man ju glömma. Det är sedan länge borta.

Egentligen vet jag inte var jag vill komma. Kände bara för att försöka uttrycka tankarna i ord, vilket inte alltid är så enkelt. Försökte även i denna stund fundera på hur långt jag har kommit i mitt tillfrisknande. Det känns som ett misslyckande varje gång man börjar tänka såhär mycket och känner hur ångesten kryper upp för ryggraden. Man känner hur oron ligger i magen, men det finns inget man kan göra. Jag vet ju egentligen att det inte är ett misslyckande heller. Det är bara att låta den känslan finnas där, för den kommer att försvinna, det måste den göra. Vi har ju pratat om det. Orkar inte med sjukdomen & allt som den har förstört längre. Blir bara så arg varje gång jag blir påmind om allt som jag har gått miste om. Aldrig mer ska jag hamna där igen, aldrig mer.

"The truth should come first, I can't bear the sight of you anymore
Now the wolves have closed their doors,
Wanna drag me down some more?
FUCK YOU"

Låten är för övrigt jävligt bra och den förklarar ganska bra just det jag går igenom, så lyssna på den & kolla på videon!