Life is so short - take a moment to feel alive
Tränings- & hälsohets blir allt vanligare och tack, det märks dagligen. När det pratas om träning & kostscheman under middagar eller utekvällar blir jag oftast tyst. Jag försöker att inte ta in för mycket, försöker stänga av öronen och hjärnan ett litet tag. Jag vet att det blir bäst så. Jag vet att det är mitt ansvar att inte exponeras för allt som triggar mig, men ibland är det svårt, ibland går det inte att undgå. Det är inte så att man kan resa sig upp och lämna rummet direkt, för jag har väl kommit längre än så?
När det pratas om hur ofta man tränar vågar jag aldrig höja rösten. Jag vågar aldrig berätta, för det är skamligt. Jag tränar inte så ofta som man enligt dagens samhälle ska göra, men alla vet inte. Alla vet inte vilket helvete jag har gått igenom, och hur enkelt det kommer tillbaka varje gång jag försöker träna regelbundet. Det blir en besatthet, direkt. Ångesten kryper sig på och blir mer & mer brutal ju längre tiden går, hjärnspökena nedvärderar mig på alla möjliga sätt, och tankesättet om kosten blir otroligt ohälsosam. Det fungerar helt enkelt inte för mig. Jag måste göra det när jag känner att kroppen själv vill. Jag kan inte riskera att hamna i mörkret igen, där jag har kämpat i åratal för att komma ifrån. Samtidigt som jag har allt detta i bakhuvudet, känner jag mig inte lika "duktig" som resten av samhället. Jag tänker inte alltid på att de också kan vara sjuka. Jag tänker bara att jag är lite sämre, eftersom jag inte tränar lika ofta som samhället vill, eller för att jag inte käkar kvarg och endast protein till dagens alla mål. Jag är medveten om att jag är smal, men tränings- & hälsohetsen sätter sina spår. Jag känner att jag inte räcker till, att jag inte är tillräckligt "duktig".
Jag borde vara stolt över mig själv, över min prestation, styrka & det faktum att jag har tagit mig så pass långt. Men jag vet hur jag fungerar, att jag bara lägger alla mina prestationer bakom mig, utan att klappa mig själv på axeln. Sedan ser jag framåt, på det jag inte har lyckats med, och så nedvärderar jag mig själv. Eller så lyckas jag med något riktigt bra, men allt jag ser är där jag har gjort brister. Jag tror att detta är en av många anledningar till att jag drogs ner i mörkret. Jag kan inte se det positiva, allt jag ser är det som måste förbättras, och jag kan inte göra det på ett hälsosamt sätt. Det positiva är väl dock att jag själv kan inse detta.
Att jag ens anser det betydelsefullt att få uttrycka varför jag inte kan dras med i samhällets tränings- & hälsohets är dock väldigt sorgligt. Att jag ens vill att utomstående ska förstå hur fort det kan gå att insjukna igen, hur tunn linjen mellan sjuk och frisk är, och varför jag inte kan dras ner i mörkret en gång till är sorgligt. Ibland känns det som att ingen förstår. Förutom de som själva har varit där. Det är ingen som förstår att träning & kost fortfarande kan vara ett känsligt ämne om det tas upp på fel sätt. Förklara inte för mig hur ofta jag ska träna, hur många kalorier min maträtt innehåller, eller vad, när & hur mycket jag ska äta.
Jag har varit tvungen att göra val som inte alla förstår eller tycker om, för att jag ska kunna må bra psykiskt. I början var det tufft, då det kändes som att ingen förstod & att jag var tvungen att argumentera för dessa val, men idag inser jag att jag har gjort rätt. Som tidigare nämnt så är det mitt val & mitt ansvar att se över vad jag exponerar mig för. Mår jag dåligt av det, ja, då är det mitt ansvar att göra något åt det. Förstår ingen, synd. Jag gör det för mitt eget bästa, för mitt välmående, min tillfriskning.
Jag har varit tvungen att göra val som inte alla förstår eller tycker om, för att jag ska kunna må bra psykiskt. I början var det tufft, då det kändes som att ingen förstod & att jag var tvungen att argumentera för dessa val, men idag inser jag att jag har gjort rätt. Som tidigare nämnt så är det mitt val & mitt ansvar att se över vad jag exponerar mig för. Mår jag dåligt av det, ja, då är det mitt ansvar att göra något åt det. Förstår ingen, synd. Jag gör det för mitt eget bästa, för mitt välmående, min tillfriskning.
Go on and try to tear me down, I will be rising from the ground
För någon dag sedan var jag inne på bloggen och kikade lite, och tanken var egentligen att hitta en gammal bild som jag tänkte ladda upp på Instagram. Jag gick igenom alla gamla blogginlägg, tittade noga igenom bilder och videos, granskade noga alla gamla texter som jag skrivit. Det var då det slog mig. Jag har verkligen glömt bort hur otroligt dåligt jag mådde förr, vilken brutal ångest som ständigt tryckte på hjärtat. För att inte tala om hur min kropp vek sig för varje steg jag tog. Jag tror att en del av tillfriskningen är att gå vidare, och delvis glömma bort, lägga sjukdomen bakom sig. Samtidigt så tror jag också att jag måste minnas en del av hur det var, för att aldrig någonsin vilja hamna i samma situation. Det gör ont i mig när jag läser hur jag mådde, och jag får i en stor klump i halsen när jag minns vilket otroligt stöd min mamma har varit. Hon fanns alltid där för mig, oavsett tid, sitation etc., och det gör hon fortfarande. Hon är en sådan stark människa, och jag vet ärligt talat inte hur jag hade överlevt utan henne. Med tanke på hur vi alla hade det för några år sedan, så är det mycket troligt att jag inte ens hade haft motivationen/styrkan/viljan att bli frisk.
Ibland kunde jag nästan få en chock när jag skrollade igenom bloggen och läste vad jag hade skrivit. Jag kunde knappt förstå att det var jag som hade skrivit allt, och idag har jag nästan svårt att förstå hur jag kunde hata mig själv så sinnesjukt mycket. Vad hade jag gjort för att förtjäna ett sådant (själv)hat? Och samtidigt var jag ständigt så glad och positiv utåt. Får en klump i halsen av att bara tänka tillbaka på det hela. Vilken sjuk tid. Och så mycket faktorer som påverkade på olika håll. Det var verkligen inte en lugn stund någonstans, inte i hjärnan, kroppen, eller hemmet.
Jag minns när vi skulle ha en redovisning i engelskan, och vi fick vilja ett ämne helt fritt. Jag valde Demi Lovato, och pratade om hennes musik, dokumentär, sjukdom etc. Vad jag minns i alla fall. Jag var så himla nervös. Vad skulle alla andra tycka? Hur skulle de se på mig? Verkade det som att jag skrek på uppmärksamhet? Var jag jobbig? Skulle de tycka/tänka/se annorlunda på mig? På den tiden var det dock inte mycket annat som ständigt snurrade runt i huvudet. Sjukdom, kroppen, mat, musik, ångest etc.
Anyhow, jag tror faktiskt att hennes dokumentär släpptes i precis rätt tid. Jag blev så himla inspirerad, och jag grät. Grät floder. Jag förstod allt, varenda tanke, känsla, allt. Precis allt av det hon berättade, hade jag också känt, och det gick direkt till hjärtat. Innan dokumentären släpptes ett album som också handlade om sjukdomen & tillfriskningen. Allt gick att relatera till, jag förstod exakt vad hon sjöng om. Till punkt och pricka. Dessutom fanns det en speciell låt som också passade in så otroligt bra på min situation, och den har jag nog gråtit till många gånger, och känt ilska. Varenda mening, varenda ord, går att relatera till. Konstigt nog.
Anyhow, jag tror faktiskt att hennes dokumentär släpptes i precis rätt tid. Jag blev så himla inspirerad, och jag grät. Grät floder. Jag förstod allt, varenda tanke, känsla, allt. Precis allt av det hon berättade, hade jag också känt, och det gick direkt till hjärtat. Innan dokumentären släpptes ett album som också handlade om sjukdomen & tillfriskningen. Allt gick att relatera till, jag förstod exakt vad hon sjöng om. Till punkt och pricka. Dessutom fanns det en speciell låt som också passade in så otroligt bra på min situation, och den har jag nog gråtit till många gånger, och känt ilska. Varenda mening, varenda ord, går att relatera till. Konstigt nog.
Jag gråter fortfarande av Demi's dokumentär, för det är vid sådana tillfällen som jag verkligen kan känna, i hjärtat, hur ont jag hade förr. Det gjorde ont överallt, i hjärnan, hjärtat, kroppen. Det är så lätt att glömma, men just nu känner jag mig mestadels stolt över hur stark jag har varit, och hur långt jag har tagit mig. Även om jag inte riktigt förstår det än. Det har gjort ont, ångesten har varit brutal, och jag har fått börja om från ruta ett många gånger. Nu är jag här dock. Livet är betydligt lugnare, och den vardagliga rädslan är sedan ett par år tillbaka, borta. Ångesten finns ibland, men håller sig för det mesta borta, den också. Ja, fy fan vad jag har kämpat helt enkelt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av den här texten, men det är alltid skönt att bara få skriva ner sina känslor och tankar. Godnatt.
A shattered piece of sanity;
Bloggen används i princip alltid flitigt då det inte finns någon annanstans att uttrycka sina känslor på. De gångerna man vill skriva av sig utan att egentligen berätta för mycket. Utan att behöva berätta det för en person, där man hela tiden får frågor på det man skriver, och där man hela tiden måste förklara det man skriver.
Något som har legat under ytan så pass länge, varför ska det komma fram just nu? Efter all stress, alla tårar, alla de nätter då man inte har kunnat sova, eller då man bara har legat i sängen och gråtit, i timmar. Allt detta pga. det sista som skulle göras i skolan. Allt blev gjort, jag tog studenten, stressen försvann sakta men säkert & allt kändes någorlunda bra igen. Studentdagen passerade, natten blev totalt kaotisk. De senaste dagarna har varit kaotiska pga. detta. Varför nu? Jag som trodde att man bara kunde släppa allt, äntligen. Bara gå vidare.
Jag förstår att saker och ting måste åtgärdas men jag orkar inte just nu. När man trodde att man kunde lägga allt åt sidan åtminstone för natten, så tas det upp igen. Samtidigt som jag förstår så finns det fler som har varit i liknande situationer. Faktum är att jag inte förrän de senaste tre åren, har passat in någonstans. Jag har aldrig blivit omtyckt på riktigt, av mer än ca en person åt gången. Jag har alltså aldrig haft ett flertal riktiga vänner. Inte förrän jag började gymnasiet. Allt som fanns tidigare var musiken, skolarbetena, stressen, ångesten & hatet. Musiken & mina förebilder var allt jag hade, och varje sömnlös natt återgår jag till detta. Jag är fortfarande rädd för att inte räcka till, inte bli omtyckt, bli utstött. Förmodligen är detta anledningen till att jag än idag mår otroligt dåligt då någon skrattar lite åt något trögt jag råkade säga, eller förklarar något som får mig att låta trög. Eller kanske det värsta av allt, då någon tar en ful bild på en & skrattar. Samtidigt känns det riktigt töntigt att känna hur ögonen börjar vattnas, och tårarna är på väg. Men vad gör man? Vad finns det att göra åt det förflutna som tyvärr har gett dessa följder? Inget. Det finns även en hel del andra saker som jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt här i livet. Sådant som ingen borde få vara med om. Hur som helst, jag förstår helt & hållet. Det gör jag. Däremot så borde man kanske tänka lite innan man pratar öppet om saker & ting. Det finns alltid följder & konsekvenser som man måste ta ifall man gör något. Det gäller alltså att stå för det man har gjort.
Enda anledningen till att jag egentligen sitter uppe vid den här tiden och skriver allt detta är för att det är det enda sättet att få ut känslor & tankar på. Skriva & musik är det som får allt att kännas lite bättre, det är mitt sätt att uttrycka mina känslor och tankar på. Ikväll är nämligen en sådan kväll då klockan går & går, tankarna går på högvarv, och känslorna är lite överallt. En lång natt med andra ord. Mycket känslor, tankar, tårar, musik, texter. Det känns skönt att få ut allt, men ändå lite jobbigt, som alltid.
Fuck the world
Always so pathetic;
Varför ska jag alltid vara så otroligt patetisk? Kunde verkligen inte hjälpa det, men fällde en tår på bussen hem. Kunde inte hålla det inne och så fort jag kom hem & in på mitt rum, där jag var helt ensam, så bröt jag ihop.
Idag var utdelningen av stipendiet till New York. Något som jag har kämpat så otroligt hårt för att få. Och nu säger jag inte att jag är den enda som har gjort det, för så är det verkligen inte, och det vet jag. Sedan vet jag också att jag aldrig har varit tillräckligt duktig, och detta gäller det mesta. Blir bara så besviken på mig själv när det äntligen kändes som att jag kanske dög, och var tillräckligt duktig för att få den här chansen, men nej. Självklart inte.
Känner mig alltid så dålig. Som att det jag gör inte räcker till.
Hur som helst, så är jag otroligt glad över att rätt person vann. That's for sure.
Just like a ghost from my past;
Förlåt, men jag saknar detta.
Sentimental, nostalgiska låtar, gamla foton från den tiden.
Jättefult redigerade bilder, but I don't give a fuck.
So inhuman, I’m surprised you bleed
Hejsan bloggN, nu kommer ett argt & deprimerat inlägg.
Är så jävla trött på denna dagen så det finns inte. Bröt ihop tidigare. Äntligen, tänkte jag då för mig själv. Mitt humör har verkligen pendlat upp & ner, från dag till dag. Vissa dagar mår jag hur bra som helst, är glad och taggad att komma iväg till skolan för att få träffa vännerna. Andra dagar vill jag bara börja om från ruta ett. Planerar allt. Precis så som det ska vara. Jag blir rädd för sådant som jag inte borde vara rädd för. Det är sådana dagar då jag bara vill stanna hemma och sova. Glömma allt, låta tiden passera utan att göra något. Utan att hinna uppleva något, leva livet.
Man måste få släppa ut allt någon gång. Det spelar ingen roll hur stark man är, eller hur stark man försöker vara. Har dock aldrig kunnat göra det då jag har varit helt ensam. Istället har jag känt en klump i halsen då jag suttit på bussen till skolan och lyssnat på musik t.ex. När jag sedan ligger i sängen en sen natt & lyssnar på sorgsen musik. Relaterbar musik, nej men då känner jag ingenting. Jag tänker att om jag bara kan släppa ut allt, bara en gång, så kommer det kännas så mycket bättre efteråt. Vad gör man då när det inte går?
Lyssnar just nu på nostalgisk musik, från den där tiden då allt började. Minns det som att det var igår. Det började så oskyldigt, så bra. Jag var kär, hade en pojkvän. Min första kärlek. Det var vinter, men jag var lycklig. Trots det kände jag pressen från skolan, och jag hatade att gå dit. Ville verkligen inte. Jag satt uppe varje natt, hade ångest, försökte studera, grät, lyssnade på samma musik som just nu.
Mörkret drog tag i mig, hårdare. Viskade mitt namn. Jag föll för det och trodde att allt skulle bli bra. Som tur var hade jag min pojkvän som hjälpte mig, och jag tog tag i saker och ting. Detta tog upp all min tid och vi gjorde slut. På något sätt så var detta det bästa året, trots det att jag får en stor klump i halsen när jag tänker tillbaka på allt.
Hur som helst. Lyssna på denna låten bara. Så groteskt bra.
Vet inte hur många gånger jag har länkat den här i bloggen, men det är alltid den låten jag sätter på först då jag lyssnar på nostalgisk musik.
Vet inte hur många gånger jag har länkat den här i bloggen, men det är alltid den låten jag sätter på först då jag lyssnar på nostalgisk musik.
"Det är ju bara skyltdockor"
Det har varit så otroligt mycket diskussioner kring Gina tricot's skyltdockor. Jag har läst att många som är naturligt smala, tar illa upp då folk säger att bland annat Gina's skyltdockor är för smala. Skulle det bli samma uppståndelse om de var för tjocka?
Jag förstår om man tar illa upp ifall man hör att människor går och klagar på att deras skyltdockor är för smala, och man ser likadan ut själv, utan att kunna göra något åt det. För det är faktiskt lika tråkigt ev. jobbigt för en smal människa att höra "Gud vad smal du är, ska du inte äta lite till?" som det är för en överviktig person att få höra "Du är lite rund, ska du verkligen äta allt det där?". Själv har jag fått höra både och, men det är väl just det där att faktiskt veta att någon har tittat på din kropp, för att sedan kommentera den, som gör det så känsligt. I alla fall i mitt läge. Varför måste någon annan lägga sig i om hur jag ser ut? Kan jag inte bara få vara nöjd med hur jag ser ut, utan att någon annan ska komma och lägga en massa onödiga kommentarer? Jag kan ta hand om mig själv.
Måste bara säga att ja, jag tycker skyltdockorna är för smala. Sen när blev det hälsosamt att visa både revben, höftben & pinnsamala ben? Eller är det kanske bara jag som reagerar eftersom jag vet att det triggar mig? Jag känner det, medan det förmodligen kommer mer undermedvetet för andra människor. Fast uppenbarligen så tänker folk på det, eftersom det har blivit en sådan stor grej av en liten skyltdocka, eller hur? Frågan är bara om de vet att det undermedvetet triggar, eller om det bara är så att det är många som stör sig.
Jag säger inte att det är bättre med runda eller kurviga plusmodeller som skyltdockor. För jag vet att det finns naturligt smala männsikor, lika så kurviga kvinnor. Men eftersom det nu har blivit en sådan stor diskussion kring detta, och det som sagt, uppenbarligen är många som tar del i den diskussionen, vore det inte då bättre att ha skyltdockor som är lite mitt emellan? För ibland känns det som att vi hela tiden uppmanar till det otroligt smala idealet. Jag skulle bara vilja leva i ett samhälle där vi istället uppmanar till ett friskt ideal, där människor kan känna att det är okej att vara smal, lång, rund, kort, kurvig, blond eller mörkhårig etc. eftersom alla ser annorlunda ut.
Jag förstår om man tar illa upp ifall man hör att människor går och klagar på att deras skyltdockor är för smala, och man ser likadan ut själv, utan att kunna göra något åt det. För det är faktiskt lika tråkigt ev. jobbigt för en smal människa att höra "Gud vad smal du är, ska du inte äta lite till?" som det är för en överviktig person att få höra "Du är lite rund, ska du verkligen äta allt det där?". Själv har jag fått höra både och, men det är väl just det där att faktiskt veta att någon har tittat på din kropp, för att sedan kommentera den, som gör det så känsligt. I alla fall i mitt läge. Varför måste någon annan lägga sig i om hur jag ser ut? Kan jag inte bara få vara nöjd med hur jag ser ut, utan att någon annan ska komma och lägga en massa onödiga kommentarer? Jag kan ta hand om mig själv.
Måste bara säga att ja, jag tycker skyltdockorna är för smala. Sen när blev det hälsosamt att visa både revben, höftben & pinnsamala ben? Eller är det kanske bara jag som reagerar eftersom jag vet att det triggar mig? Jag känner det, medan det förmodligen kommer mer undermedvetet för andra människor. Fast uppenbarligen så tänker folk på det, eftersom det har blivit en sådan stor grej av en liten skyltdocka, eller hur? Frågan är bara om de vet att det undermedvetet triggar, eller om det bara är så att det är många som stör sig.
Jag säger inte att det är bättre med runda eller kurviga plusmodeller som skyltdockor. För jag vet att det finns naturligt smala männsikor, lika så kurviga kvinnor. Men eftersom det nu har blivit en sådan stor diskussion kring detta, och det som sagt, uppenbarligen är många som tar del i den diskussionen, vore det inte då bättre att ha skyltdockor som är lite mitt emellan? För ibland känns det som att vi hela tiden uppmanar till det otroligt smala idealet. Jag skulle bara vilja leva i ett samhälle där vi istället uppmanar till ett friskt ideal, där människor kan känna att det är okej att vara smal, lång, rund, kort, kurvig, blond eller mörkhårig etc. eftersom alla ser annorlunda ut.
The same thing we do everyday
Jag minns inte när det var såhär sist, när jag satt uppe halva natten & lyssnade bra musik. Musik som bara var sådär underbart bra. Nu är jag där igen; fast den här gången med låtar som framkallar nostalgin från de annars allt för vanliga nätterna, med för lite sömn. Samma låtar, nästan likadana känslor, men med rätt mycket nostalgi.
Om man ändå inte skulle göra en lista med dessa låtar. Äh, youtube har sin charm.
Om man ändå inte skulle göra en lista med dessa låtar. Äh, youtube har sin charm.
I try to bring you down
Dagar då man tänker för mycket. Nej, de dagarna är aldrig bra. För här sitter jag nu på sängen & filosoferar. Tanken var att jag skulle göra klar litteraturhistorian, men så blev det inte riktigt. Insåg istället hur mycket Bite my tongue stämmer in på min situation, och jag älskar när man hittar låtar som stämmer in helt på ens eget liv. Det är som om de var skrivna just till mig och som om någon verkligen förstår vad det är man går igenom. Det är underbart just för att; "Music describes what words can't"
"Watch you fall apart
Cause in the end, what are you without me?
I'll slow this down, cause I know that you can't keep up
Oh maybe I, maybe I was wrong from the start
I might be proud but at least I'm proud of something
You've taken pride in becoming nothing.
You keep me on the edge of my seat,
I bite my tongue so you don't hear me,
I wanna hate every part of you with me,
I can't hate the ones who made me"
Idag var samhällets ideal på mig lite för mycket, jag började fundera på vad som var ideal & vad som var normalt. Det är svårt att se skillnaden när man har blivit matad med taniga kroppar hit & dit, ben som sticker ut & modeller som helt enkelt ser anoretiska ut. Det är klart som fan att man får en rubbad kroppsbild då, när det inte finns en jävel inom media som ser hälsosam ut. För vad är egentligen hälsosamt idag? Att ha synliga muskler överallt men ändå vara riktigt smal? Eller att se ut som alla modeller? Jotack, om man ändå såg ut så.
Kan inte alla dessa ideal bara försvinna? Get the fuck out of my way. Jag vill inte veta av dem för jag vill inte påverkas, så enkelt är det. Och för att inte påverkas så måste man ta avstånd från media, men jag vill väl också kunna handla kläder över nätet, kolla på tv elller läsa en tidning? Det fanns en tid då jag inte ens kunde kolla på jeans över internet, just för att jag hittade så mycket fel med mina lår och jag blev så avundssjuk på modellens ben. Det där hålet mellan benen kan man ju glömma. Det är sedan länge borta.
Egentligen vet jag inte var jag vill komma. Kände bara för att försöka uttrycka tankarna i ord, vilket inte alltid är så enkelt. Försökte även i denna stund fundera på hur långt jag har kommit i mitt tillfrisknande. Det känns som ett misslyckande varje gång man börjar tänka såhär mycket och känner hur ångesten kryper upp för ryggraden. Man känner hur oron ligger i magen, men det finns inget man kan göra. Jag vet ju egentligen att det inte är ett misslyckande heller. Det är bara att låta den känslan finnas där, för den kommer att försvinna, det måste den göra. Vi har ju pratat om det. Orkar inte med sjukdomen & allt som den har förstört längre. Blir bara så arg varje gång jag blir påmind om allt som jag har gått miste om. Aldrig mer ska jag hamna där igen, aldrig mer.
"The truth should come first, I can't bear the sight of you anymore
Now the wolves have closed their doors,
Wanna drag me down some more?
FUCK YOU"
Låten är för övrigt jävligt bra och den förklarar ganska bra just det jag går igenom, så lyssna på den & kolla på videon!
"Watch you fall apart
Cause in the end, what are you without me?
I'll slow this down, cause I know that you can't keep up
Oh maybe I, maybe I was wrong from the start
I might be proud but at least I'm proud of something
You've taken pride in becoming nothing.
You keep me on the edge of my seat,
I bite my tongue so you don't hear me,
I wanna hate every part of you with me,
I can't hate the ones who made me"
Idag var samhällets ideal på mig lite för mycket, jag började fundera på vad som var ideal & vad som var normalt. Det är svårt att se skillnaden när man har blivit matad med taniga kroppar hit & dit, ben som sticker ut & modeller som helt enkelt ser anoretiska ut. Det är klart som fan att man får en rubbad kroppsbild då, när det inte finns en jävel inom media som ser hälsosam ut. För vad är egentligen hälsosamt idag? Att ha synliga muskler överallt men ändå vara riktigt smal? Eller att se ut som alla modeller? Jotack, om man ändå såg ut så.
Kan inte alla dessa ideal bara försvinna? Get the fuck out of my way. Jag vill inte veta av dem för jag vill inte påverkas, så enkelt är det. Och för att inte påverkas så måste man ta avstånd från media, men jag vill väl också kunna handla kläder över nätet, kolla på tv elller läsa en tidning? Det fanns en tid då jag inte ens kunde kolla på jeans över internet, just för att jag hittade så mycket fel med mina lår och jag blev så avundssjuk på modellens ben. Det där hålet mellan benen kan man ju glömma. Det är sedan länge borta.
Egentligen vet jag inte var jag vill komma. Kände bara för att försöka uttrycka tankarna i ord, vilket inte alltid är så enkelt. Försökte även i denna stund fundera på hur långt jag har kommit i mitt tillfrisknande. Det känns som ett misslyckande varje gång man börjar tänka såhär mycket och känner hur ångesten kryper upp för ryggraden. Man känner hur oron ligger i magen, men det finns inget man kan göra. Jag vet ju egentligen att det inte är ett misslyckande heller. Det är bara att låta den känslan finnas där, för den kommer att försvinna, det måste den göra. Vi har ju pratat om det. Orkar inte med sjukdomen & allt som den har förstört längre. Blir bara så arg varje gång jag blir påmind om allt som jag har gått miste om. Aldrig mer ska jag hamna där igen, aldrig mer.
"The truth should come first, I can't bear the sight of you anymore
Now the wolves have closed their doors,
Wanna drag me down some more?
FUCK YOU"
Låten är för övrigt jävligt bra och den förklarar ganska bra just det jag går igenom, så lyssna på den & kolla på videon!
Her bones are withered away, but the ghost will remain
Reality check. Hjärtat bultar. Paniken & ångesten sätter in. Åh, det är så fint. Eller inte. Jag funderar; varför jag? Vad har jag gjort? Jag har alltid försökt att alltid vara alla till lags, jag har alltid försökt att vara snäll så att andra ska bli stolt över mig och det jag gjort.
Nej, själv tycker jag faktiskt inte att jag förtjänar denna sjukdomen. För ja, det är en sjukdom. Det är inte så ytligt som det kanske verkar. Jag förstår om många tror att det kanske är det, men tro mig så är det verkligen inte. Det är allt annat än ytligt. Det är rent ut sagt; ett jävla helvete inombords som pågår 24/7, man kan aldrig fly. Inte ens i sömnen. Man mår så jävla dåligt psykiskt. Ångest, känner sig ensam och deprimerad, siffror hit och siffror dit, det man får och det man vill.
Inte ens i sömnen? Nej. Dagar då jag inte ätit något och känt mig så otroligt stolt, har jag drömt om att jag har ätit en massa mat. Vaknat i ångest och trott att jag faktiskt åt all den där maten, men insåg sedan att det bara var en dröm. Flera gånger har jag drömt om mat.
Mår dåligt, ångest, ensamhet? Ja, efter ett tag är det inte så jävla roligt. Man förbjuder mer och mer, drar ner kaloriintaget ännu mer, isolerar sig, osv. Det är inte "bara äta" sen, så blir allt bra. Det funkar inte så. Man har fått en sådan jävla skev kroppsuppfattning och man ser inte hur utmärglad man verkligen är. Det sitter i hjärnan och det är ett jävla jobb att bli frisk.
Fick en reality check förut som kanske framgick lite smått längst upp. Hade inte märkt något förens nu, och det är väl bra iofs. Men det är så jävla läskigt när det kommer bara sådär ändå. Har flertal gånger bara velat ge upp, men vart kommer jag med det? År med ångest och isolering. Det är bara att kämpa på. Men vad gör man när det blir för mycket och man får känslan av att man inte orkar mer? Man orkar inte bry sig och vill bara ge upp. Skita i allt.
Jag hatar min kropp, hatar. Mina höfter, min mage, mina lår, mina vader, mina läppar, min näsa mm. It's sad to say, jag vet, men; jag saknar mina ben, kotorna på ryggen och revbenen som stack ut och syntes när man böjde sig ner, nyckelbenen som fortsatte ända ut till slutet av axeln, benen vid bröstkorgen, mina taniga armar och ben etc.
Ångesten har varit hos mig ett bra tag nu. Den kom efter peace and love och den vägrar att försvinna. Det är tungt. Inbillningarna kommer oftare. Känslan av att ge upp lika så. Men jag tänker inte ge upp, för jag vill inte egentligen. Det kommer jag som sagt ingenstans med. Det gör inte den här texten heller.
Ana, dra åt helvete
Nej, själv tycker jag faktiskt inte att jag förtjänar denna sjukdomen. För ja, det är en sjukdom. Det är inte så ytligt som det kanske verkar. Jag förstår om många tror att det kanske är det, men tro mig så är det verkligen inte. Det är allt annat än ytligt. Det är rent ut sagt; ett jävla helvete inombords som pågår 24/7, man kan aldrig fly. Inte ens i sömnen. Man mår så jävla dåligt psykiskt. Ångest, känner sig ensam och deprimerad, siffror hit och siffror dit, det man får och det man vill.
Inte ens i sömnen? Nej. Dagar då jag inte ätit något och känt mig så otroligt stolt, har jag drömt om att jag har ätit en massa mat. Vaknat i ångest och trott att jag faktiskt åt all den där maten, men insåg sedan att det bara var en dröm. Flera gånger har jag drömt om mat.
Mår dåligt, ångest, ensamhet? Ja, efter ett tag är det inte så jävla roligt. Man förbjuder mer och mer, drar ner kaloriintaget ännu mer, isolerar sig, osv. Det är inte "bara äta" sen, så blir allt bra. Det funkar inte så. Man har fått en sådan jävla skev kroppsuppfattning och man ser inte hur utmärglad man verkligen är. Det sitter i hjärnan och det är ett jävla jobb att bli frisk.
Fick en reality check förut som kanske framgick lite smått längst upp. Hade inte märkt något förens nu, och det är väl bra iofs. Men det är så jävla läskigt när det kommer bara sådär ändå. Har flertal gånger bara velat ge upp, men vart kommer jag med det? År med ångest och isolering. Det är bara att kämpa på. Men vad gör man när det blir för mycket och man får känslan av att man inte orkar mer? Man orkar inte bry sig och vill bara ge upp. Skita i allt.
Jag hatar min kropp, hatar. Mina höfter, min mage, mina lår, mina vader, mina läppar, min näsa mm. It's sad to say, jag vet, men; jag saknar mina ben, kotorna på ryggen och revbenen som stack ut och syntes när man böjde sig ner, nyckelbenen som fortsatte ända ut till slutet av axeln, benen vid bröstkorgen, mina taniga armar och ben etc.
Ångesten har varit hos mig ett bra tag nu. Den kom efter peace and love och den vägrar att försvinna. Det är tungt. Inbillningarna kommer oftare. Känslan av att ge upp lika så. Men jag tänker inte ge upp, för jag vill inte egentligen. Det kommer jag som sagt ingenstans med. Det gör inte den här texten heller.
Ana, dra åt helvete
So just close your eyes now, until we're gone from this
Inget renoverat kök, inget renoverat badrum, inga skjutdörrar till en liten liten walk in closet, ingen gräsmatta, inget eget "gym", inga resor, inget hus. Allt var så perfekt. Jag trodde verkligen att vi skulle få det. Åh, vad fint allt hade blivit då, men nejdå. Då är det en enda person till som vill ha huset. Förstår ni? EN person till. Det är allt som räcker, att en människa ska ha lite mer pengar, bara en liten större budget och allt spricker. Det var så det var också.
Vad händer nu? oron växer ännu mer, jag som hade ångest för pengar innan, vad har jag inte nu? Det finns inga lägenheter lediga, här är det för dyrt.
Tvåor i furan finns ju, ojoj. det glömde jag. Förlåt. men ja, där kan vi ju bo. Bland fd. knarkade och människor med allvarliga psykiska problem. Det blir säkert skitbra. Tre pers i en tvåa också.
Fyrorna har ett sovrum lika litet som en fängelsecell, det andra sovrummet ungefär som det minsta här, och så blir det ju en säng i sovrummet också i så fall. Badrummet är så litet att du nuddar väggarna om sträcker ut armarna. Klaustrofobikänsla vart du än går. Man känner sig inlåst. Trappuppgång inomhus också. vart ska katten ta vägen?
Det som skulle bli så bra, vi hade allt planerat. Nu går jag nog under snart. Furan är sista utvägen, då blir jag nog deprimerad på köpet också. Det är hur som helst bara att tacka och ta emot om vi hittar en lägenhet. Finns inget att säga till om, men vem vet, deprimerad kan man ju som sagt bli. Tack och hej
Vad händer nu? oron växer ännu mer, jag som hade ångest för pengar innan, vad har jag inte nu? Det finns inga lägenheter lediga, här är det för dyrt.
Tvåor i furan finns ju, ojoj. det glömde jag. Förlåt. men ja, där kan vi ju bo. Bland fd. knarkade och människor med allvarliga psykiska problem. Det blir säkert skitbra. Tre pers i en tvåa också.
Fyrorna har ett sovrum lika litet som en fängelsecell, det andra sovrummet ungefär som det minsta här, och så blir det ju en säng i sovrummet också i så fall. Badrummet är så litet att du nuddar väggarna om sträcker ut armarna. Klaustrofobikänsla vart du än går. Man känner sig inlåst. Trappuppgång inomhus också. vart ska katten ta vägen?
Det som skulle bli så bra, vi hade allt planerat. Nu går jag nog under snart. Furan är sista utvägen, då blir jag nog deprimerad på köpet också. Det är hur som helst bara att tacka och ta emot om vi hittar en lägenhet. Finns inget att säga till om, men vem vet, deprimerad kan man ju som sagt bli. Tack och hej
It's a sick fucking world we live in
Kim Kardashian har länge varit någon som jag verkligen har avgudat & älskat. Varför då? Jo, på grund av hennes kurvor. Hon älskar dem och hon älskar att vara kurvig. Det är verkligen inte något man får se ofta idag. Det finns bara ett få antal kändisar med kurvor (och en normal vikt över huvud taget), men de vi har är tex Rihanna, Beyoncé & Tyra Banks. Eller ja, det är väl de jag tycker om. Alla dessa står även för sina kurvor, om ni förstår vad jag menar? De är stolta över sina kroppar.
I alla fall, det jag tänkte komma till var att jag för någon dag sedan läste i en tidning att Kim Kardashian ska ha gått ner ca 8 kilo i vikt? Något sådant. Och visst, jag säger ingenting om det, för hon har ju jojo-bantat en hel del och har väl aldrig riktigt lyckats hålla sig på en stadig vikt. Däremot så blev jag ganska.. upprörd tror jag är det rätta ordet, när jag såg hennes matschema. Det var inte det minsta sunt. Lite salladsblad, en laxbit, pasta eller en halv potatis. Alltså, hallå? Jag blir arg bara jag tänker på det. Vill skrika att det är fel, så jävla fel. Kroppen behöver verkligen mer än det. En sådan portion är inte nyttig någonstans. Speciellt inte om hon ska träna tre dagar i veckan också.
Sen har vi ju Madonna tex. När blev det normalt att träna fyra timmar om dagen och även sätta träningen framför barnen? Anorektiskt tänkande. Det har nästan alla idag. Varför ska då jag bli av med dem om ingen annan ska det? Varför ska jag bli frisk om det inte är någon som vet vad frisk är för något idag?
Vi lever i en ätstörd värld, och det är knappt någon som vet vad kroppen behöver. Hur fan ska man då kunna bli frisk från en ätstörning när man lever i denna värld? I varenda tidning får man läsa "Gå ner 10 kilo på en vecka" eller "För varmt inne och du kan bli fet". Vad är det för jävla trams? Visst, en undersökning har visat att om man fryser när man äter så ökar fettförbränningen eller vad fan det var, men inte så pass mycket att det kommer synas, så du kan gott och väl ha det varmt i huset när du sitter och äter.
Det blir för mycket, det finns överallt, vart man än vänder sig. Jag gör allt för att inte bli provocerad, men vi alla vet att det knappt går att undvika. Vi blir matade med detta om & om igen, dagligen, hela tiden.
Jag antar att det är lite pga detta som jag fösöker ha en fuck it all-attityd. Jag ser upp till de som bara skiter i allt, super och knarkar. Fast jag vet att detta bara syns på utsidan, när det kommer till insidan så säger de alltid uppmuntrande och kloka ord. Sen så måste man ju hitta en balans i detta, kanske? Man måste väl ha någon som bara älskar att sprida kärlek också? Ja, det tycker jag! Där har jag också en förebild.
Utan dem vet jag inte riktigt vad jag hade tagit mig till. Det kan låta töntigt, men w/e. This is who I am, och det är dessa personer jag ser upp till som mest. C - C
Innan jag avslutar detta så kanske jag måste påpeka att anorexi är allt annat än vackert. Det har inget med fåfänga att göra. Även jag får säga detta till mig själv när jag ser någon som är snygg men sjuk. Det är en rubbad kroppsuppfattning och man förstår inte själv hur smal & utmärglad man egentligen är. Så det är inget att eftersträva. Glöm barnmatsdieten. Ät och var glad över att ni inte är fast i en deprimerad, evig kamp med erat inre. Det tar så mycket onödig kraft och tid, för att inte nämna att det faktiskt förstör liv.
Försök att inte vara ätstörd i en ätstörd värld.
I alla fall, det jag tänkte komma till var att jag för någon dag sedan läste i en tidning att Kim Kardashian ska ha gått ner ca 8 kilo i vikt? Något sådant. Och visst, jag säger ingenting om det, för hon har ju jojo-bantat en hel del och har väl aldrig riktigt lyckats hålla sig på en stadig vikt. Däremot så blev jag ganska.. upprörd tror jag är det rätta ordet, när jag såg hennes matschema. Det var inte det minsta sunt. Lite salladsblad, en laxbit, pasta eller en halv potatis. Alltså, hallå? Jag blir arg bara jag tänker på det. Vill skrika att det är fel, så jävla fel. Kroppen behöver verkligen mer än det. En sådan portion är inte nyttig någonstans. Speciellt inte om hon ska träna tre dagar i veckan också.
Sen har vi ju Madonna tex. När blev det normalt att träna fyra timmar om dagen och även sätta träningen framför barnen? Anorektiskt tänkande. Det har nästan alla idag. Varför ska då jag bli av med dem om ingen annan ska det? Varför ska jag bli frisk om det inte är någon som vet vad frisk är för något idag?
Vi lever i en ätstörd värld, och det är knappt någon som vet vad kroppen behöver. Hur fan ska man då kunna bli frisk från en ätstörning när man lever i denna värld? I varenda tidning får man läsa "Gå ner 10 kilo på en vecka" eller "För varmt inne och du kan bli fet". Vad är det för jävla trams? Visst, en undersökning har visat att om man fryser när man äter så ökar fettförbränningen eller vad fan det var, men inte så pass mycket att det kommer synas, så du kan gott och väl ha det varmt i huset när du sitter och äter.
Det blir för mycket, det finns överallt, vart man än vänder sig. Jag gör allt för att inte bli provocerad, men vi alla vet att det knappt går att undvika. Vi blir matade med detta om & om igen, dagligen, hela tiden.
Jag antar att det är lite pga detta som jag fösöker ha en fuck it all-attityd. Jag ser upp till de som bara skiter i allt, super och knarkar. Fast jag vet att detta bara syns på utsidan, när det kommer till insidan så säger de alltid uppmuntrande och kloka ord. Sen så måste man ju hitta en balans i detta, kanske? Man måste väl ha någon som bara älskar att sprida kärlek också? Ja, det tycker jag! Där har jag också en förebild.
Utan dem vet jag inte riktigt vad jag hade tagit mig till. Det kan låta töntigt, men w/e. This is who I am, och det är dessa personer jag ser upp till som mest. C - C
Innan jag avslutar detta så kanske jag måste påpeka att anorexi är allt annat än vackert. Det har inget med fåfänga att göra. Även jag får säga detta till mig själv när jag ser någon som är snygg men sjuk. Det är en rubbad kroppsuppfattning och man förstår inte själv hur smal & utmärglad man egentligen är. Så det är inget att eftersträva. Glöm barnmatsdieten. Ät och var glad över att ni inte är fast i en deprimerad, evig kamp med erat inre. Det tar så mycket onödig kraft och tid, för att inte nämna att det faktiskt förstör liv.
Försök att inte vara ätstörd i en ätstörd värld.
a bomb full of feelings, ready to explode
Lyckan som uppstår när man vaknar med ångest, känner sig deprimerad och inte vet vart man ska ta vägen. Jag har ingen kontroll på mina känslor. Jag vet inte vad jag ska känna, det bästa vore väl om man kunde sova hela tiden och slippa känna något över huvud taget? Fast då är det ju så att jag har börjat vakna flera gånger om natten också och dessutom extremt tidigt på morgonen.
Så många ord & meningar som jag skrivit och raderat, skrivit dem igen och raderat. Jag insåg sedan detta;
Så många ord & meningar som jag skrivit och raderat, skrivit dem igen och raderat. Jag insåg sedan detta;
Sleep is just a cousin of death
Sömn
Så mycket mer bakslag än framsteg. Jag är inte stark nog att stå emot längre.
Fuck, I love you to the bones
You're the one who keeps me asleep, on the nights where I can care less if I ever woke up again
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. This made my night
Det här är två personer av få som jag ser upp till, och att hitta de här klippen när man är nere & känner sig ensam är helt perfekt! Det var verkligen i rättans tid.
Vad skulle man göra om det inte fanns någon som sa alla de rätta orden precis då man behövde höra dem? Det spelar ingen roll om man känner personen i fråga eller inte. Man får känslan av att man inte är ensam, det finns någon annan som vet vad man går igenom. Eller så är de bara så underbara så att de vet exakt vad de ska säga för att man ska få ett stort leende på läpparna.
Jag kan i alla fall meddela att jag är otroligt lycklig över att jag har hittat dessa personer. My role models
Även om den ena är mycket mer betydelsefull för mig än den andra, så ger mig båda en sådan stor inspiration i livet!
Shall I blame it on myself, or this routine that I've been stuck in?
Som jag sa igår, jag vill bara sätta mig på knä & dra ut alla mina inälvor och skrika att jag inte orkar, det är för mycket. Högt vill jag skrika så att de kanske förstår att jag verkligen inte orkar. Jag går förfan i nian inte på universitetet. Kan de inte få in det i deras kursplansfokuserade hjärnor?
Sen kanske de också kan tänka på att följa den där jävla kursplanen, den finns för att man ska följa den. I nian ska betygen sättas på alla arbeten du har gjort sedan sjuan, inte det senaste povet lr inlämningen du gjorde. Man ska också kolla på hur mycket eleven har utvecklas, men hur många lärare gör det? Det skulle jag vilja veta.
Just nu är jag bara så in i helvetes föbannad. Jag vill ha tillbaka mitt liv. I två år har jag nu slitit för mina betyg, visst nians betyg kommer inte spela någon roll efter gymnasiet, men om jag har suttit uppe mitt i natten och knappt har fått någon sömn för att få så bra betyg som möjligt, och tagit upp nästan hela min fritid så är det väl klart som fan att jag vill ha mina betyg!? Jag vill väl förihelvete inte bli sänkt för för att vissa lärare inte kan kursplanen. Jag blir så jävla arg. Jag visste att det skulle bli såhär. Jag visste att jag skulle faila på sista provet. Jag förstod att mitt betyg skulle bli sänkt pga det. Fick så jävla höga krav, jag var verkligen tvungen att få VG på det där provet, och jag hade jättesvårt för just den "inriktningen" i ämnet + att jag hade 32000 andra saker att göra.
Idag på so-provet skrev jag kanske 3½ A4 på MVG. Jag hoppas på VG, då jag vet att jag förmodligen skrev för lite på vissa "förslag" som man fick. Annars gick det asbra. Kunde hela ekonomiska kretsloppet, alla orden & jag skrev så mycket man kunde få plats med på VG, kanske 1 A4 på den sista.
Sen kanske de också kan tänka på att följa den där jävla kursplanen, den finns för att man ska följa den. I nian ska betygen sättas på alla arbeten du har gjort sedan sjuan, inte det senaste povet lr inlämningen du gjorde. Man ska också kolla på hur mycket eleven har utvecklas, men hur många lärare gör det? Det skulle jag vilja veta.
Just nu är jag bara så in i helvetes föbannad. Jag vill ha tillbaka mitt liv. I två år har jag nu slitit för mina betyg, visst nians betyg kommer inte spela någon roll efter gymnasiet, men om jag har suttit uppe mitt i natten och knappt har fått någon sömn för att få så bra betyg som möjligt, och tagit upp nästan hela min fritid så är det väl klart som fan att jag vill ha mina betyg!? Jag vill väl förihelvete inte bli sänkt för för att vissa lärare inte kan kursplanen. Jag blir så jävla arg. Jag visste att det skulle bli såhär. Jag visste att jag skulle faila på sista provet. Jag förstod att mitt betyg skulle bli sänkt pga det. Fick så jävla höga krav, jag var verkligen tvungen att få VG på det där provet, och jag hade jättesvårt för just den "inriktningen" i ämnet + att jag hade 32000 andra saker att göra.
Idag på so-provet skrev jag kanske 3½ A4 på MVG. Jag hoppas på VG, då jag vet att jag förmodligen skrev för lite på vissa "förslag" som man fick. Annars gick det asbra. Kunde hela ekonomiska kretsloppet, alla orden & jag skrev så mycket man kunde få plats med på VG, kanske 1 A4 på den sista.
Now I'm crawling away cuz the stress has killed me
Innan vi åkte till Florida så gjorde jag allt som skulle göras, nästan. Har ändå rätt mycket kvar att göra. Jag kommer aldrig att orka med det. Anyway, det jag skulle säga var att de skickade mina betyg idag. Det var som att djävulen knackade på dörren & ville dra med mig ner till helvetet. Helt ärligt.
Jag har sådan jävla ångest. De har sänkt mina betyg nu. Ibland känner jag att jag inte borde ha åkt, men jag ville verkligen det & nu har jag gjort det, så det finns inte så mycket att ändra på, & det var så jävla kul så, ah. Det var min första rediga semester utomlands.
Den sista veckan sov jag nästan ingenting. Jag pluggade hela tiden, konstant. Minns den knappt, för jag sov halvt hela dagarna, men mina inlämningar blev bra & mina prov likaså.
Jag var borta sista dagen för att jag verkligen behövde sova & jag kunde inte tyskaprovet. Jag hade suttit med det hela natten & knappt fått någon sömn & jag kände bara att jag kan verkligen inte gå idag, det är inga viktiga lektioner på fredagar, & jag kan inte provet. Jag kommer bara att få IG.
Sedan förstår jag inte varför jag blev sänkt i religionen. Jag trodde att jag kanske, med stor chans skulle bli höjd till MVG? Jag hade VG innan vi åkte, men nu fick jag bara G. Den inlämningsuppgiften jag gjorde var bra, mycket bra! Om jag får säga det själv. Men inte tillräckligt bra tydligen.
Det känns som att jag har svikit mig själv, på något sätt.
Om jag inte kommer in på den här skolan så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till. Då kan jag bara bli en knarkare & knarka bort mitt liv, typ.
Den har den absolut rätta linjen för mig, allt känns helt rätt! Lärarna är hur snälla som helst & rektorn är så jävla grym. Han är ju rätt ung så han förstår sig ju på oss ungdomar. Jag har vänner där, & även mina bästa vänner som också kommer att börja där, & även de som har gått där. Det kan inte bli bättre.
Detta brevet kändes som ett hårt slag i magen.
Jag har gjort allt jag har kunnat, sedan 8:an, & nu detta.
I need to see my dreams as I close my eyes,
Remembering nothing and begging for light.
Jag har sådan jävla ångest. De har sänkt mina betyg nu. Ibland känner jag att jag inte borde ha åkt, men jag ville verkligen det & nu har jag gjort det, så det finns inte så mycket att ändra på, & det var så jävla kul så, ah. Det var min första rediga semester utomlands.
Den sista veckan sov jag nästan ingenting. Jag pluggade hela tiden, konstant. Minns den knappt, för jag sov halvt hela dagarna, men mina inlämningar blev bra & mina prov likaså.
Jag var borta sista dagen för att jag verkligen behövde sova & jag kunde inte tyskaprovet. Jag hade suttit med det hela natten & knappt fått någon sömn & jag kände bara att jag kan verkligen inte gå idag, det är inga viktiga lektioner på fredagar, & jag kan inte provet. Jag kommer bara att få IG.
Sedan förstår jag inte varför jag blev sänkt i religionen. Jag trodde att jag kanske, med stor chans skulle bli höjd till MVG? Jag hade VG innan vi åkte, men nu fick jag bara G. Den inlämningsuppgiften jag gjorde var bra, mycket bra! Om jag får säga det själv. Men inte tillräckligt bra tydligen.
Det känns som att jag har svikit mig själv, på något sätt.
Om jag inte kommer in på den här skolan så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till. Då kan jag bara bli en knarkare & knarka bort mitt liv, typ.
Den har den absolut rätta linjen för mig, allt känns helt rätt! Lärarna är hur snälla som helst & rektorn är så jävla grym. Han är ju rätt ung så han förstår sig ju på oss ungdomar. Jag har vänner där, & även mina bästa vänner som också kommer att börja där, & även de som har gått där. Det kan inte bli bättre.
Detta brevet kändes som ett hårt slag i magen.
Jag har gjort allt jag har kunnat, sedan 8:an, & nu detta.
I need to see my dreams as I close my eyes,
Remembering nothing and begging for light.
Five Ninety
Jag kastar min mobil i golvet. Den är ful. Jag hatar den. Min gamla mobil var sämre. Jag vet inte ens om jag vill ha tebax den? Jag nöjer mig med bra med den jag har nu.
Ångesten kryper sig på? Det är måndag imorgon, & jag har syslöjd direkt på morgonen, 08:15. Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Jag hatar syslöjd. Inte nog det med, så hatar min lärare mig oxå. Perfekt. Jag hatar skolan över huvud taget. Det finns inget som intresserar mig. Gå upp 06:15, göra sig iordning för något som man inte bryr sig om, inte orkar bry sig om, som man har brytt sig om för mycket. Jag orkar inte längre. Komma hem, vara helt slut, sätta sig & plugga. All fritid försvinner, men vem fan bryr sig om det? Det är väl inte deras problem? Bara jag gör det som ska göras. I'm fucking automatic. Allt jag vill göra är att sova. Det är nog fan det bästa som finns. Att sova. Vi håller bara på med en massa skit som jag aldrig kommer att ha användning av iaf. Vad gör mig så jävla motiverad till att lära mig det då? Det gör mig bara arg.
Jag vill sluta nian. Slippa alla. Bara börja om på nytt, med något som jag tycker är kul, med folk som jag faktiskt tycker om. Jag vill sedan gå ut gymnasiet, ta ett sabbår & bara festivala. Sen drar jag till England. Ni kommer inte se mig igen. Er jag inte håller kontakten med, vill säga. Kommer inte sakna så många heller, så jag bryr mig inte så mycket.
This sun is getting darker (darker),
you've been dying to find your inspiration.
Don't leave me, let me find a way,
don't let go, we'll find a way.
Ångesten kryper sig på? Det är måndag imorgon, & jag har syslöjd direkt på morgonen, 08:15. Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Jag hatar syslöjd. Inte nog det med, så hatar min lärare mig oxå. Perfekt. Jag hatar skolan över huvud taget. Det finns inget som intresserar mig. Gå upp 06:15, göra sig iordning för något som man inte bryr sig om, inte orkar bry sig om, som man har brytt sig om för mycket. Jag orkar inte längre. Komma hem, vara helt slut, sätta sig & plugga. All fritid försvinner, men vem fan bryr sig om det? Det är väl inte deras problem? Bara jag gör det som ska göras. I'm fucking automatic. Allt jag vill göra är att sova. Det är nog fan det bästa som finns. Att sova. Vi håller bara på med en massa skit som jag aldrig kommer att ha användning av iaf. Vad gör mig så jävla motiverad till att lära mig det då? Det gör mig bara arg.
Jag vill sluta nian. Slippa alla. Bara börja om på nytt, med något som jag tycker är kul, med folk som jag faktiskt tycker om. Jag vill sedan gå ut gymnasiet, ta ett sabbår & bara festivala. Sen drar jag till England. Ni kommer inte se mig igen. Er jag inte håller kontakten med, vill säga. Kommer inte sakna så många heller, så jag bryr mig inte så mycket.
This sun is getting darker (darker),
you've been dying to find your inspiration.
Don't leave me, let me find a way,
don't let go, we'll find a way.
Christofer Drew
Christofer Drew
Får mig att vela bli en finare människa.
Ta hand om djuren, jorden & bara sprida kärlek.
Han är en underbar människa med ett mycket stort hjärta!
-
"Dear listener,
Our world is at its darkest hour.
We must spread love before its too late.
<3
-christofer drew"
Craig Mabbitt - role model.
Craig Mabbitt
En av de finste.
Du får mig att vela nå mina drömmar, mina drömmar som jag ännu inte kan nå, men jag ska kämpa för att komma dit, jag ska kämpa för att finna de. Senare i livet.
Jag vill bli som du, gå i dina fotspår.
En vacker människa, underbar far & en fantastisk sångare. Det är vad du är.
Du är en perfekt förebild.
Jag älskar dig, tack för att du finns.
