Tränings- & hälsohets blir allt vanligare och tack, det märks dagligen. När det pratas om träning & kostscheman under middagar eller utekvällar blir jag oftast tyst. Jag försöker att inte ta in för mycket, försöker stänga av öronen och hjärnan ett litet tag. Jag vet att det blir bäst så. Jag vet att det är mitt ansvar att inte exponeras för allt som triggar mig, men ibland är det svårt, ibland går det inte att undgå. Det är inte så att man kan resa sig upp och lämna rummet direkt, för jag har väl kommit längre än så?

 

När det pratas om hur ofta man tränar vågar jag aldrig höja rösten. Jag vågar aldrig berätta, för det är skamligt. Jag tränar inte så ofta som man enligt dagens samhälle ska göra, men alla vet inte. Alla vet inte vilket helvete jag har gått igenom, och hur enkelt det kommer tillbaka varje gång jag försöker träna regelbundet. Det blir en besatthet, direkt. Ångesten kryper sig på och blir mer & mer brutal ju längre tiden går, hjärnspökena nedvärderar mig på alla möjliga sätt, och tankesättet om kosten blir otroligt ohälsosam. Det fungerar helt enkelt inte för mig. Jag måste göra det när jag känner att kroppen själv vill. Jag kan inte riskera att hamna i mörkret igen, där jag har kämpat i åratal för att komma ifrån. Samtidigt som jag har allt detta i bakhuvudet, känner jag mig inte lika "duktig" som resten av samhället. Jag tänker inte alltid på att de också kan vara sjuka. Jag tänker bara att jag är lite sämre, eftersom jag inte tränar lika ofta som samhället vill, eller för att jag inte käkar kvarg och endast protein till dagens alla mål. Jag är medveten om att jag är smal, men tränings- & hälsohetsen sätter sina spår. Jag känner att jag inte räcker till, att jag inte är tillräckligt "duktig".

 

Jag borde vara stolt över mig själv, över min prestation, styrka & det faktum att jag har tagit mig så pass långt. Men jag vet hur jag fungerar, att jag bara lägger alla mina prestationer bakom mig, utan att klappa mig själv på axeln. Sedan ser jag framåt, på det jag inte har lyckats med, och så nedvärderar jag mig själv. Eller så lyckas jag med något riktigt bra, men allt jag ser är där jag har gjort brister. Jag tror att detta är en av många anledningar till att jag drogs ner i mörkret. Jag kan inte se det positiva, allt jag ser är det som måste förbättras, och jag kan inte göra det på ett hälsosamt sätt. Det positiva är väl dock att jag själv kan inse detta.

 

Att jag ens anser det betydelsefullt att få uttrycka varför jag inte kan dras med i samhällets tränings- & hälsohets är dock väldigt sorgligt. Att jag ens vill att utomstående ska förstå hur fort det kan gå att insjukna igen, hur tunn linjen mellan sjuk och frisk är, och varför jag inte kan dras ner i mörkret en gång till är sorgligt. Ibland känns det som att ingen förstår. Förutom de som själva har varit där. Det är ingen som förstår att träning & kost fortfarande kan vara ett känsligt ämne om det tas upp på fel sätt. Förklara inte för mig hur ofta jag ska träna, hur många kalorier min maträtt innehåller, eller vad, när & hur mycket jag ska äta.

Jag har varit tvungen att göra val som inte alla förstår eller tycker om, för att jag ska kunna må bra psykiskt. I början var det tufft, då det kändes som att ingen förstod & att jag var tvungen att argumentera för dessa val, men idag inser jag att jag har gjort rätt. Som tidigare nämnt så är det mitt val & mitt ansvar att se över vad jag exponerar mig för. Mår jag dåligt av det, ja, då är det mitt ansvar att göra något åt det. Förstår ingen, synd. Jag gör det för mitt eget bästa, för mitt välmående, min tillfriskning.