För någon dag sedan var jag inne på bloggen och kikade lite, och tanken var egentligen att hitta en gammal bild som jag tänkte ladda upp på Instagram. Jag gick igenom alla gamla blogginlägg, tittade noga igenom bilder och videos, granskade noga alla gamla texter som jag skrivit. Det var då det slog mig. Jag har verkligen glömt bort hur otroligt dåligt jag mådde förr, vilken brutal ångest som ständigt tryckte på hjärtat. För att inte tala om hur min kropp vek sig för varje steg jag tog. Jag tror att en del av tillfriskningen är att gå vidare, och delvis glömma bort, lägga sjukdomen bakom sig. Samtidigt så tror jag också att jag måste minnas en del av hur det var, för att aldrig någonsin vilja hamna i samma situation. Det gör ont i mig när jag läser hur jag mådde, och jag får i en stor klump i halsen när jag minns vilket otroligt stöd min mamma har varit. Hon fanns alltid där för mig, oavsett tid, sitation etc., och det gör hon fortfarande. Hon är en sådan stark människa, och jag vet ärligt talat inte hur jag hade överlevt utan henne. Med tanke på hur vi alla hade det för några år sedan, så är det mycket troligt att jag inte ens hade haft motivationen/styrkan/viljan att bli frisk.

 

Ibland kunde jag nästan få en chock när jag skrollade igenom bloggen och läste vad jag hade skrivit. Jag kunde knappt förstå att det var jag som hade skrivit allt, och idag har jag nästan svårt att förstå hur jag kunde hata mig själv så sinnesjukt mycket. Vad hade jag gjort för att förtjäna ett sådant (själv)hat? Och samtidigt var jag ständigt så glad och positiv utåt. Får en klump i halsen av att bara tänka tillbaka på det hela. Vilken sjuk tid. Och så mycket faktorer som påverkade på olika håll. Det var verkligen inte en lugn stund någonstans, inte i hjärnan, kroppen, eller hemmet.

 

Jag minns när vi skulle ha en redovisning i engelskan, och vi fick vilja ett ämne helt fritt. Jag valde Demi Lovato, och pratade om hennes musik, dokumentär, sjukdom etc. Vad jag minns i alla fall. Jag var så himla nervös. Vad skulle alla andra tycka? Hur skulle de se på mig? Verkade det som att jag skrek på uppmärksamhet? Var jag jobbig? Skulle de tycka/tänka/se annorlunda på mig? På den tiden var det dock inte mycket annat som ständigt snurrade runt i huvudet. Sjukdom, kroppen, mat, musik, ångest etc.
Anyhow, jag tror faktiskt att hennes dokumentär släpptes i precis rätt tid. Jag blev så himla inspirerad, och jag grät. Grät floder. Jag förstod allt, varenda tanke, känsla, allt. Precis allt av det hon berättade, hade jag också känt, och det gick direkt till hjärtat. Innan dokumentären släpptes ett album som också handlade om sjukdomen & tillfriskningen. Allt gick att relatera till, jag förstod exakt vad hon sjöng om. Till punkt och pricka. Dessutom fanns det en speciell låt som också passade in så otroligt bra på min situation, och den har jag nog gråtit till många gånger, och känt ilska. Varenda mening, varenda ord, går att relatera till. Konstigt nog.

 

 

Jag gråter fortfarande av Demi's dokumentär, för det är vid sådana tillfällen som jag verkligen kan känna, i hjärtat, hur ont jag hade förr. Det gjorde ont överallt, i hjärnan, hjärtat, kroppen. Det är så lätt att glömma, men just nu känner jag mig mestadels stolt över hur stark jag har varit, och hur långt jag har tagit mig. Även om jag inte riktigt förstår det än. Det har gjort ont, ångesten har varit brutal, och jag har fått börja om från ruta ett många gånger. Nu är jag här dock. Livet är betydligt lugnare, och den vardagliga rädslan är sedan ett par år tillbaka, borta. Ångesten finns ibland, men håller sig för det mesta borta, den också. Ja, fy fan vad jag har kämpat helt enkelt.

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av den här texten, men det är alltid skönt att bara få skriva ner sina känslor och tankar. Godnatt.