Idag var det exakt ett år sedan som jag såg mitt absoluta favoritband för andra gången. Jag minns fortfarande hur otroligt glad jag var när jag sprang ner för trappan och bort till bilen då vi skulle åka.

Jag kan inte förstå hur det har gått ett år. Det var ett helt jävla år sedan jag såg mitt absluta favoritband spela live, för första gången.
Jag skulle kunna sitta och skriva världens längsta inlägg om detta, om hur jag så gärna hade velat hinna uppleva "gamla" Tokio hotel. Få höra de gamla låtarna live, de vanliga kläderna och den ganla publiken som slogs. Jag är dock otroligt lycklig över att jag har fått chansen till att få se dem över huvud taget. En gång till - minst, ska det bli! Om de inte stannar i Tokyo/LA för evigt.

Det var så vackert, men vad har hänt nu? De försvann, in i kändisskapet kanske? Nej, de är inte sånna tänkte jag. Jag visste det. Men de kanske är sånna trots allt?
Jag vet inte vad jag ska tro, jag vet heller inte vad jag ska känna längre.
Jag kommer alltid att älska er, ni är en del av mig och det kommer ni alltid att vara. Det är just därför jag vill skaffa tatueringen, men vad hände med er? Ni förändrade mig, till något bättre. Mycket bättre. Jag blev en starkare person, ni bevisade för mig att det är okej att vara annorlunda, det bevisade ni genom att ni själva var det, ni anpassade er inte till normen, ni sket i vad alla tyckte. Men nu är det plötsligt viktigt? Att försöka få så många fans som möjligt? Jag tror inte riktigt på det ni säger, att ni nu vågade prova något som ni inte har gjort förut, för nu har ni fansen på eran sida. Fansen kan lämna er, det kan de alltid. Ha det i åtanke. Jag tror att de gillade de ni gjorde förut, det gjorde iallafall jag. Visst, de nya låtarna är bra, men de kommer aldrig att bli lika bra som de gamla låtarna. Det känns som att det las ner så mycket energi och kärlek i dem. De kom från hjärtat, berättade en historia, man kunde se bilder bläddra förbi i huvudet då man lyssnade på de låtarna, jag försökte alltid föreställa mig hur något skulle se ut då jag lyssnade på någon utav dem.
De nya låtarna, jag måste erkänna.. Det finns inte mycket känsla där, jag känner näst intill ingenting när jag lyssnar på dem och det är lite hemskt att säga det ja, med tanke på vilket stort fan jag har varit/är. Kan man säga "är" om man inte gillar den nya skivan fullt ut? ;)
Men åh, de gamla låtarna.. Nostalgi!

Igårkväll var det dags för Comet igen! Det behövdes kan jag säga. Behövde tänka på något annat än bara skolan.
Tokio hotel var nomierade i "Bester liveact" - De vann, förvånande va? Nej.
Sedan skulle de dela ut ett pris också. Enligt rykten så skulle de även ha spelat på galan? Men det gjorde de aldrig. De var dock med på Comet's skiva där alla som uppträdde 2010 var med, så det var ju konstigt.

Nej, Tokio hotel är ju inte stora. Inte alls.

' Ja, de vann! 3 gången i rad. Det är fan underbart! Jag tror inte att ni förstår hur glad jag är just nu. Deras uppträdande var perfekt. & deras tacktal var riktigt jävla fint!
Jag är nog jävligt känslig, för jag började gråta då de spelade "World behind my wall". Jag insåg att jag faktiskt skulle se de live. Det är bland de bästa som kommer att hända i mitt liv.
& att de vann igen, jag grät. IGEN. Men det är ju sjukt. De vann över Green day, som har hållit på hur länge som helst!
Sen måste jag bara säga, att precis när de hade vänt ryggen om & var klara med tacktalet då började folk bua. Hur moget är det!? Jävligt fegt var det, om jag får säga det själv. Om ni nu måste bua (vilket i sig är jävligt onödigt det oxå, såklart!) så kan ni väl göra det då de kommer upp på scenen. Vad är ni rädda för? Vågade ni inte bua då de kollade på er? Det är som att sparka på någon som ligger ner. Det är omoget. Visa lite respekt förfan.
Jag älskar er.

' Jag har precis kollat på Zimmer 483, hahah. Den är så jävla bra. Och dessutom var det länge sedan jag kollade på den nu. Men ja, vad finns det att säga? Inte så mycket. Ni borde se den, om ni gillar th, vill säga. Annars är det inget för er.

Gud, så vacker!

Bill: Hmm.. När vi fick höra om denna kampanj, tror jag vi tänkte i mindre än två sekunder och sa "vi gör det, vi gör vår egen t-shirt". Och jag ville verkligen göra det, skapa en t-shirt själv och också ge uppmärksamhet till AIDS. Som vi har sagt är det en bra kombination och sa även att vi definitivt skulle jobba med kampanjen

Översättning av Elina.