Reality check. Hjärtat bultar. Paniken & ångesten sätter in. Åh, det är så fint. Eller inte. Jag funderar; varför jag? Vad har jag gjort? Jag har alltid försökt att alltid vara alla till lags, jag har alltid försökt att vara snäll så att andra ska bli stolt över mig och det jag gjort.
Nej, själv tycker jag faktiskt inte att jag förtjänar denna sjukdomen. För ja, det är en sjukdom. Det är inte så ytligt som det kanske verkar. Jag förstår om många tror att det kanske är det, men tro mig så är det verkligen inte. Det är allt annat än ytligt. Det är rent ut sagt; ett jävla helvete inombords som pågår 24/7, man kan aldrig fly. Inte ens i sömnen. Man mår så jävla dåligt psykiskt. Ångest, känner sig ensam och deprimerad, siffror hit och siffror dit, det man får och det man vill.

Inte ens i sömnen? Nej. Dagar då jag inte ätit något och känt mig så otroligt stolt, har jag drömt om att jag har ätit en massa mat. Vaknat i ångest och trott att jag faktiskt åt all den där maten, men insåg sedan att det bara var en dröm. Flera gånger har jag drömt om mat.

Mår dåligt, ångest, ensamhet? Ja, efter ett tag är det inte så jävla roligt. Man förbjuder mer och mer, drar ner kaloriintaget ännu mer, isolerar sig, osv. Det är inte "bara äta" sen, så blir allt bra. Det funkar inte så. Man har fått en sådan jävla skev kroppsuppfattning och man ser inte hur utmärglad man verkligen är. Det sitter i hjärnan och det är ett jävla jobb att bli frisk.

Fick en reality check förut som kanske framgick lite smått längst upp. Hade inte märkt något förens nu, och det är väl bra iofs. Men det är så jävla läskigt när det kommer bara sådär ändå. Har flertal gånger bara velat ge upp, men vart kommer jag med det? År med ångest och isolering. Det är bara att kämpa på. Men vad gör man när det blir för mycket och man får känslan av att man inte orkar mer? Man orkar inte bry sig och vill bara ge upp. Skita i allt.

Jag hatar min kropp, hatar. Mina höfter, min mage, mina lår, mina vader, mina läppar, min näsa mm. It's sad to say, jag vet, men; jag saknar mina ben, kotorna på ryggen och revbenen som stack ut och syntes när man böjde sig ner, nyckelbenen som fortsatte ända ut till slutet av axeln, benen vid bröstkorgen, mina taniga armar och ben etc.

Ångesten har varit hos mig ett bra tag nu. Den kom efter peace and love och den vägrar att försvinna. Det är tungt. Inbillningarna kommer oftare. Känslan av att ge upp lika så. Men jag tänker inte ge upp, för jag vill inte egentligen. Det kommer jag som sagt ingenstans med. Det gör inte den här texten heller.


Ana, dra åt helvete