Inget renoverat kök, inget renoverat badrum, inga skjutdörrar till en liten liten walk in closet, ingen gräsmatta, inget eget "gym", inga resor, inget hus. Allt var så perfekt. Jag trodde verkligen att vi skulle få det. Åh, vad fint allt hade blivit då, men nejdå. Då är det en enda person till som vill ha huset. Förstår ni? EN person till. Det är allt som räcker, att en människa ska ha lite mer pengar, bara en liten större budget och allt spricker. Det var så det var också.

Vad händer nu? oron växer ännu mer, jag som hade ångest för pengar innan, vad har jag inte nu? Det finns inga lägenheter lediga, här är det för dyrt.
Tvåor i furan finns ju, ojoj. det glömde jag. Förlåt. men ja, där kan vi ju bo. Bland fd. knarkade och människor med allvarliga psykiska problem. Det blir säkert skitbra. Tre pers i en tvåa också.
Fyrorna har ett sovrum lika litet som en fängelsecell, det andra sovrummet ungefär som det minsta här, och så blir det ju en säng i sovrummet också i så fall. Badrummet är så litet att du nuddar väggarna om sträcker ut armarna. Klaustrofobikänsla vart du än går. Man känner sig inlåst. Trappuppgång inomhus också. vart ska katten ta vägen?

Det som skulle bli så bra, vi hade allt planerat. Nu går jag nog under snart. Furan är sista utvägen, då blir jag nog deprimerad på köpet också. Det är hur som helst bara att tacka och ta emot om vi hittar en lägenhet. Finns inget att säga till om, men vem vet, deprimerad kan man ju som sagt bli. Tack och hej